Första sidan » Finländsk byggnadskultur » Artiklar » De första förorterna var början på områdesbyggandet
De första förorterna var början på områdesbyggandet
Tommi Lindh, Museiverket
Internationellt är den finländska kulturmiljön mest känd för sin moderna arkitektur. Arkitekturinfluenserna kom från Tyskland via Sverige och ledde till funktionalismens genombrott i de nordiska länderna omkring år 1930. Ett centralt tema i modernismen var att förbättra människornas levnadsförhållanden. Man planerade ljusa lägenheter som var lätta att vädra och dessutom utvecklades den sociala bostadsproduktionen som hade börjat gro redan på 1920-talet. De tidigaste exemplen var arbetarnas bostadsområden som byggdes enligt de moderna principerna runtom i landet. Helsingfors Olympiaby var i sin tur det första experimentet med kommunal bostadsproduktion. I Finland byggdes fem områden som var av samma typ som de tyska förorterna: Sunila i Karhula, Olympiabyn och de nordvästra kvarteren i Bortre Tölö i Helsingfors samt arbetarnas bostadsområden i Rautpohja i Jyväskylä och Nikel i Petsamo.
Det första moderna bostadsområdet byggdes upp i Sunila
Sunila massabruksområde i Karhula (idag Kotka) planerades av Alvar Aalto 1936–1939 och utgör det tidigaste exemplet på ett modernt bostadsområde. Den luftiga helheten av höghus, terrasserade radhus och småhus i trä som planerades för fabriksarbetarna följer formerna på den sluttande terrängen. De olika byggnads- och lägenhetstyperna avslöjade invånarnas ställning i fabrikssamhället.
Fastän området var det första i sitt slag i Finland, hade det drag av den planering som beaktar naturförhållandena och som var kännetecknande för Aalto. Förebilderna för Sunila kan ha varit de tyska förorter nära Frankfurt och Berlin som Aalto kände till. Samma drag fanns i Aaltos plan för fabriksområdet i Kauttua samt i utkastet till plan för Munksnäs som inte förverkligades.
I Bortre Tölö skapades grönskande stadskvarter
Det första moderna bostadsområdet i Helsingfors uppstod i Bortre Tölö utifrån Birger Brunilas plan år 1937. Brunilas plan grundade sig på en tio år äldre villaplan. Den nya planen hade drag av den äldre, trots att en del av villatomterna omvandlades till höghustomter. I huvudstaden uppstod det första egentliga området av tysk typ (Siedlung) då områdets planhistoria på ett naturligt sätt integrerades i den internationella funktionalismen. De låga höghusen som placerades i lameller vid gatorna, de relativt stora kvartersgårdarna och planteringarna vid gatorna gör att denna del av Tölö skiljer sig från resten av stenstaden.
Olympiabyn byggdes som en luftig helhet i skogsterräng
Olympiabyn byggdes för olympiska spelen i Helsingfors år 1940. På grund av kriget inställdes spelen och lägenheterna hyrdes ut till barnfamiljer i Helsingfors enligt sociala grunder. Stadsplanen för området och husens arkitektur gav redan en fingervisning om stilen efter kriget.
Så vitt man vet byggdes Finlands första punkthus i Olympiabyn. De placerades fritt i terrängen med hänsyn till de fördelaktiga väderstrecken. Punkthusen är tornlika byggnader där lägenheterna som är byggda runt ett enda trapphus vätter åt fyra olika håll.
Arbetarboende i funktionalistisk anda
Bostadsområdet vid Rautpohja kanonfabrik i Jyväskylä planerades åren 1938–1939 på försvarsministeriets byggnadsavdelning. Områdets avskalade lamellhus med två våningar hade influerats bland annat av arkitekturen i de moderna bostadsområdena Hjorthagen och Eriksdal i Stockholm.
Byggandet av bostadsområdet i närheten av Nikel industriområde i Petsamo inleddes i slutet av 1930-talet. Fram till år 1938 ansvarade arkitekt Kaj Englund för planeringen av området, och därefter Olav Hammarström På området byggdes 16 höghus i tegel och lättbetong som placerades i terrängen med hänsyn till väderstrecken. Det funktionalistiska bostadsområdet som följde de urbana idealen reste sig på en fjällsluttning, mitt bland sega och glesa bestånd av martallar.
Det höga byggandet väckte också kritik
År 1949 började staten finansiera bostadsproduktionen och en aravalag stiftades. De första aravahusen i Dal i Helsingfors placerades i terrängen i nord-sydriktning med hänsyn till de små lägenheternas utmanande belysningsförhållanden. Niovåningshusen bildar ett dramatiskt stadsarrangemang vid Mannerheimvägen. Till följd av bostadsbristen byggdes högre hus också i andra nya bostadskvarter i stadsdelarna Mejlans och Dal, vilket väckte kritik mot de höga byggnaderna.
Hagalund planerades av framstående arkitekter
År 1945 hade Otto Iivari Meurman gjort en byggnadsplan för Hagalundsområdet som senare användes som grund för planeringen av området. Vid samma tidpunkt tog Heikki von Hertzen del av de nya Stockholmsförorterna som gav honom idén om en modern trädgårdsstad. I egenskap av verksamhetsledare för Bostadsstiftelsen förverkligade von Hertzen idéerna, och i Hagalund i Esbo växte en luftig trädgårdsstad upp som enligt målen tillhandahöll olika typer av lägenheter för alla samhällsklasser. Den arkitektoniska kvaliteten i Hagalund säkerställdes genom att den tidens mest kända arkitekter anlitades för planeringen av byggnaderna och de små områdeshelheterna. Inom området ville man kombinera högt och lågt byggande, och byggnaderna placerades i terrängen så att de på ett naturligt sätt följde naturens former.
Viitaniemiområdet i Jyväskylä som planerades av Jorma Järvi år 1956 samt Källstrand i Esbo som planerade av Ahti Korhonen och Erik Kråkström förverkligades enligt samma principer. Också många andra av de förstadsområden som byggdes på 1950-talet har visat sig leva upp till sina berömda förebilder i fråga om trivsamheten. Till dessa moderna högklassiga trädgårdsstäder hör bland annat Brunakärr, Hertonäs och Haga i Helsingfors.
De stora linjernas Rönnbacka
Rönnbacka i Helsingfors representerar en ytterlighet i det finländska förortsbyggandets historia. Stadsplanen utarbetades år 1960 av Olli Kivinen och de första höghusen av enbart element som planerades av Lauri Silvennoinen i början av 1960-talet är fortfarande imponerande i sin ovillkorlighet. Rönnbacka är ett unikt exempel på en planläggning som följer terrängkurvorna och kranarnas optimala rörelsebanor och å andra sidan ett prov på extremt minimalistisk arkitektur. Tornhusen på områdets högsta ställen bildar ett mäktigt miljökonstverk som syns redan på långt avstånd då man närmar sig Östra Helsingfors. Lamellhusen med fyra våningar slingrar sig som hundratals meter långa, nästan oändliga, band genom den kuperade terrängen längre ner.
Från de högsta punkthusen i Rönnbacka har man utsikt ända ut till havet. Mika Karttunen
Kortepohja fungerade som en vändpunkt
Bostadsområdet Kortepohja i Jyväskylä grundar sig på arkitekt Bengt Lundstens seger i en tävling år 1964. Objektet blev en vändpunkt i planeringen av de finländska bostadsområdena. Man strävade efter att ”frångå den formlösa skogsbosättningen" och "skapa en urban boendemiljö med relativt låga byggnader, vars placering har en klar anknytning till den traditionella stadsformen på 1800-talet". Man kan säga att perioden med de moderna, ideala bostadsområdena avslutades i Finland i och med Kortepohja. De förorter som uppfördes senare grundade sig på rutnätsplanen, men i mycket större skala, och på användning av hålelement i armerad betong på ett sådant sätt att arkitekt- och ingenjörskåren har fått en fläck på sitt rykte sedan 1970-talet.
Texten grundar sig på en artikel som har publicerats i verket "Rakennusperintömme - kulttuuriympäristön lukukirja