Första sidan » Finländsk byggnadskultur » Artiklar » Salpalinja i skogarnas skugga
Salpalinjen i skogarnas skugga
Ulla-Riitta Kauppi, Museiverket
I Finland har man byggt fästningsverk sedan tusen år tillbaka, men bara de äldsta och de nyaste fästningarna har planerats och uppförts av finländarna själva. De äldsta försvarsverken från järnåldern, såsom t.ex. fornborgen i Rapola, byggdes på åsarna av våra förfäder som skydd mot vikingarna, som rörde sig i östled på sina rövartåg. Under de följande århundradena var det ryssarna och svenskarna som turades om att leda fästningsbyggandet.
Fram till mitten av 1800-talet skulle arkitekturen hos fästningarna vara imponerande och med eleganta detaljer vittna om byggherrens militära styrka. Sedermera utvecklades det tunga artilleriet så att bastionerna gav inte längre något skydd. Man började i stället bygga massiva, dystra fästen. Ryssland anlade en sådan ring av fästningsverk, s.k. Peter den stores fästning, runt Helsingfors kort före revolutionen.
Finlands befästningshistoria avslutas med försvarsverket Salpa-asema. Det utgör ett led i den internationella utvecklingen inom befästningslära, samtidigt som de i skogen gömda anläggningarna är unika i sin karga genialitet. Huvuddragen i den fortifierade delen hade utformats hösten 1939, de slutliga linjerna drogs under ledning av marskalk Mannerheim på golvet i Inkilä herrgård den 22 mars 1940.
Byggandet av Salpalinjen gav upphov till den hittills största byggverksamheten i Finland. I arbetet deltog som mest över 35 000 man och 2 000 lottor. Indirekt sysselsatte det nästan hela folket. Salpa-asema involverades aldrig i stridshandlingarna, men fullgjorde sitt militära uppdrag och avvärjde röda arméns offensiv genom sin blotta existens.
Skyddsrummen är värdefulla monument
Salpalinjen vid vår 1200km långa östgräns är på väg att utvecklas till ett monument av internationell klass. Dess olika fortifikationer, pansarhinder av sten, skyddsrum av trä och jord samt löpgravar gör den jämförbar med Maginotlinjen som fransmännen byggde omkring tio år tidigare, samt Atlantvallen från Nordkap till Biscayabukten och Västvallen, vilka tyskarna anlade under andra världskriget, för att inte tala om grekernas Metaxalinje eller italienarnas Marethlinje i Nordafrika.
Salpa-asema kommer i framtiden att omfattas av lagen om fornminnen. Utgående från en inventering fastställs skyddet för monumentets olika delar. I väntan på detta har Museiverket redan länge jämställt de mest monumentala delarna av fästningsverken med sådana skyddsobjekt som avses i fornminneslagen.
Först när Salpalinjen uppfattas som ett nationellt och internationellt monument kommer det med säkerhet att bevaras till kommande generationer. Detta förutsätter att markägarna och planläggarna noga avväger markanvändningen inom där de olika fäster ligger så att inga delar av helheten förstörs.
Det är inte möjligt att restaurera alla fästen med statliga insatser och det är inte heller alltid ändamålsenligt. Många kommuner vid östgränsen har tagit itu med uppgiften och i samråd med Museiverket kommit överens om principerna för restaureringen och användningen av fästen som en sevärdhet. Det är viktigt att bevara delarna i så ursprungligt skick, som deras historiska och symboliska värde förutsätter.