Första sidan » Finländsk byggnadskultur » Artiklar » Textilindustrin som skapare av kulturmiljöer
Textilindustrin som skapare av kulturmiljöer
Helinä Koskinen, Museiverket
Textilindustrin har inte på flera årtionden hört till storindustrin i Finland. Fabriksanläggningarna har en efter en tagits i annat bruk. F.d. fabriksområden vittnar likväl fortfarande om hur viktig den här sektorn har varit för Finlands industrialisering och ekonomiska välfärd. Det bevisar fabriksområdenas omfattning och ståtliga och bastanta produktionsanläggningar i tegel. Ett fabriksområde är som ”en stad inom en stad” med egna gator och gränder. Med den nya verksamheten har fabriksportarna slagit upp i såväl Forssa, Tavastehus och Hyvinge som i Björneborg, Tammerfors och Vasa. Områden som tidigare varit stängda för utomstående har nu blivit öppna för allmänheten.
Bomullsindustrin satte igång den industriella revolutionen i England i 1700/1800-talsskiftet. Även i Finland utgjorde textilindustrin grunden för industriteknologins genombrott och uppkomsten av storindustrin. Tillverkningen genom hantverk i de mindre företagen fick under 1800-talets första årtionden ge vika för industriell massproduktion av stora serier. Ändringen skedde först inom bomullsindustrin och snart därefter inom linne- och ylleindustrin.
Företagare från utlandet, som samtidigt var experter inom branschen, grundade de första textilfabrikerna i vårt land. I början beställdes både maskinerna och ritningarna för fabriksanläggningarna av utländska konstruktörer och tillverkare, ofta från England. Affärsrelationerna hade knutits under studietiden och i arbetslivet i Centraleuropa och befästes genom många affärsresor. Även då de sista arkitektoniska detaljerna ritades i Finland, gjordes de utgående från dels den utländska maskintillverkarens placeringsschema, dels enligt de dimensioner som maskinerna och de olika arbetsskedena krävde. Inhemska konstruktörer fick fotfäste först fr.o.m. 1870-talet då den tekniska utbildningen inleddes i Finland. Vid det här laget var ägarbolagen vanlig finländska och produkterna såldes i hemlandet.
Produktionsbyggnaderna i flera våningar murades av tegel
Textilfabrikerna från 1800-talet kännetecknas av röda tegelmurade produktionsanläggningar i flera våningar med stora fönster i regelbundna rader och trapphus, som är avskilda från byggnadskroppen. Då man arbetade med lättantändligt material måste byggnaden p.g.a. brandsäkerheten vara av tegel. Andra följde textilindustrins exempel och med tiden åsidosattes trä helt som byggmaterial inom industrin.
Produktionsanläggningar med flera våningar representerade en byggnadstyp, som utvecklats i England enkom för bomullsindustrin och som blev en förebild även för andra industrier. Den bidrog till massproduktionen inom textilindustrin under 1800-talets första årtionden. De olika produktionsfaserna var inrymda i samma byggnad, där drivkraften för maskinerna förmedlades med en huvudaxel till våningarna från vattenhjulet och sedermera ångmaskinen, som fanns på nedersta plan. Den finjusterade och mekaniserade produktionsprocessen krävde mycket ljus och stora rum.
De öppna maskinhallarna utan mellanväggar var kännetecknande för textilindustrin. Sådana kunde byggas med pelar- och balkkonstruktioner, som först användes inom just textilindustrin. Den äldsta fabriksbyggnaden av den här typen i Finland och Norden är den sex våningar höga s.k. Kuusivooninkinen, som byggdes vid Finlaysons fabrik i Tammerfors 1838.
De stora väveri- och spinneribyggnaderna av röd tegel var de viktigaste byggnaderna på textilfabriksområden ända fram till 1940- och -50-talen. Andra byggnader som gav helheten sin prägel var anläggningar för vidarebearbetning av garn och tyger, såsom t.ex. färgerier och blekerier. De utnyttjar en teknik som utvecklades efter basfunktionerna som härstammade från början av 1800-talet. På industriområdet fanns även skilda gaskraftverk och pannrum, vilka tryggade tillgången till energi och belysning.
Textilindustrin höll sin position till 1970-talet
Den intensivaste och mest monumentala byggfasen inom textilindustrin, som inleddes i början av 1800-talet, höll i sig ända till 1910-talet. Då räknades de sex största bomullsfabrikerna i landet samt Finlands enda linnefabrik i Tammerfors och Förenade Yllefabrikerna i Hyvinge bland de trettio största företagen i Finland. Textilindustrin höll fortfarande sin ställning mellan världskrigen trots att träförädlings- och metallindustrin avancerade. Verksamheten fortsatte relativt stabilt fram till 1970-talets inbrott.
Efter kriserna som drabbat textilindustrin fortsätter produktionen numera endast vid Forssa väveri. Alla andra gamla textilfabriker har lagt ner sin verksamhet; den sista var Suomen Trikoos fabrik i Pyynikki i Tammerfors. En betydande del av den finländska textilindustrins fabriksområden har övergått ny användning. Av Forssa spinneris produktionsanläggningar har t.ex. inte en enda byggnad rivits.
Fabriken byggde bostäder och annan service
I det agrara och glest befolkade Finland i början av 1800-talet måste fabrikerna se till arbetarnas välfärd på många olika sätt. Detta sträckte sig från byggande av bostäder till inrättande av skolor och fritidslokaler. Det var enda sättet att få den yrkeskunniga arbetskraften att stanna kvar. Därmed fortsatte textilindustrin den tradition som etablerats i de tidiga patriarkala brukssamhällena. I städerna innebar detta att man skapade samfund avskilt från den övriga stadsstrukturen, såsom vid Vasa bomullsfabrik eller ett fabrikssamhälle såsom Finlaysons bomullsfabrik i Tammerfors, som integrerades i gatunätet medan staden utvecklades i fabrikens kölvatten.
Samhällena kring Hyvinge klädesfabrik och Forssa bomullsspinneri, vilka grundats mitt på landsbygden, lade grunden för uppkomsten av Hyvinge stad och Forssa stad.
Hur stor inverkan bolagen hade på samhällenas utformning och sociala liv illustreras av antalet anställda vid de stora textilbolagen. I början av 1900-talet arbetade över hälften av invånarna i Tammerfors vid de tre största textilfabrikerna i staden.
Littois klädesfabrik och Forssa nuvarande centrum är fortfarande exempel på samhällen kring de tidiga textilfabrikerna och det mångskiftande sociala byggande som bolagen idkade. Liksom i Forssa kunde bolaget låta bygga skola, kyrka, åldringshem, biblioteks- och föreningshus, daghem och ett hotell för fabriken. Staden exemplifierar även en typisk trend för utvecklingen av samhällen som uppkom i slutet av 1800-talet. Kalliomäki bostadsområde i utkanten av staden blev med bolagets stöd och stränga styrning ett avskilt och tätt bebyggt område, medan Uusikylä vid Loimijoki å har byggts fritt av arbetarna själva. Intill fabriken finns de äldsta arbetarbostäderna, vilka byggts av bolaget enligt typritningar.
Den hierarkiska struktur som fanns i den tidiga järnindustrins brukssamhällen kännetecknar även samhällena kring textilindustrin, som representerade storindustrin. Ledningens och tjänstemännens bostäder byggdes avskilt från arbetarnas bostadsområden och omgavs ofta med parker och trädgårdar.
Textilindustrisamhällen, som uppkommit centraliserat under bolagets kontroll, påminner om textilsektorns roll som samhällelig aktör. Samhället utvecklades i bolagets hägn och anpassade sig efter växlingarna i dess ekonomiska resurser.
Litteratur:
Ahonen, Kaisa, Forssan teollisuusympäristön taustaa. Lounais-Hämeen kotiseutu- ja museoyhdistys. Vuosikirja 47, 1978.
Putkonen, Lauri, Kulttuurihistoriallisesti arvokkaat teollisuusympäristöt. Ympäristöministeriön kaavoitus- ja rakennusosasto. Tutkimuksia 4/1988.
Tehdashistoriikkeja:
Donner, Ossian, Hyvinge Klädesfabrik 1982–1992. Osat I ja II. Jyväskylä 1992.
Hoffman, Kai, Kotimarkkinoilta vientiteollisuudeksi. Tampereen Verkatehdas Oy 175 vuotta. Tampere.
Kaukovalta, K. V., Forssan puuvillatehtaan historia 1847–1934. Forssa 1934.
Koskelainen, Yrjö, Littoisten verkatehtaan historia. 1738–1823–1923. Littoinen 1923.
Lindfors, Gustav V., Finlaysonin tehtaat Tampereella I, 1820–1907. Helsinki 1938.
Nikula, Oscar, Vaasan Puuvilla Oy, 1856–1956. Helsinki 1957.
Raevuori, Yrjö, H. Liljeroos osakeyhtiö ja sen edeltäjät 1851–1951. Tampere 1951.
Raevuori, Yrjö, Suomen Trikoo 1903–1953. Tampere 1954.
Sadeniemi, Martti, Tampereen Puuvillateollisuus Osakeyhtiö 1897–1934. Tampere 1937.
Stjernschantz, Göran, Porin Puuvilla Osakeyhtiö 1898–1948. 1949.
Urbans, Runar, Tampereen Pellava- ja Rauta-Teollisuus Osakeyhtiö 1856–1956. 1956.
Wester, Holger, Tamfelt 1947–1997. Tampereen verkatehdas. Tampere 1997.